Ibland, eller ganska ofta, blir jag så arg och så ledsen över hur mycket vi styrs och påverkas av normer och könsroller. Jag kan inte göra så mycket åt att jag är lång och stor (180 cm med matchande kroppshydda) och det är något jag här får höra allt som oftast. För det mesta är det med ett ”skämtsamt ” tonfall, och jag är helt säker på att det inte är något illa menat. Men det spelar liksom ingen roll, för jag blir trött på att höra det ändå.
Att jag till råga på min storlek väldigt sällan använder smink, och dessutom har kort hår i en ”konstig” frisyr gör att jag på allvar får frågan om jag är man eller kvinna ofta och regelbundet. Nåväl, jag försöker att inte låta det komma åt mig. Kläder, hår och smink väljer jag ju själv, och jag trivs rätt bra med mig själv såhär.
Men i fredags var en sån där dag. Jag och kollegan (och vännen) Ana skulle på en lansering av en stor och viktig rapport om demografi och hälsa, med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa. (Profamilias femårsrapporter, för er som är bekanta med Colombia). Vad vi inte fattat var att eventet skulle hållas på ett snobbigt ställe, och i inbjudan stod det heller inget om formell klädsel. Så väl på plats blir vi först anvisade en plats i kön. Sen kommer en vakt i kostym och skitviktig min och säger ”Tyvärr tyvärr. På åttonde våningen kommer man inte in med jeans och gympaskor.”
Medans vi väntade på att få hjälp att lösa problemet väntade vi nere i foajén. Under tiden kommer en strid ström av människor med det tjusiga inbjudningskortet, de flesta i kostym eller liknande, men en inte helt liten skara människor i jeans och/eller gympaskor passerar vakterna utan problem.
Problemet var ju förstås inte att vi hade jeans på oss. Utan att jag helt enkelt ser för konstig ut. När en av arrangörerna till slut kommer ner, också i skitviktig min förklarar hon att de inte skrivit på inbjudningarna att det var formell klädsel, eftersom det ”kändes lite aggressivt. Och de flesta visste ju ändå vad el Club Nogal var för ett ställe, såååå….”
Underförstått: jag borde ha förstått att jag ju inte kunde komma i jeans. Jag borde ha anpassat mig. Jag frågade varför jag sett så många komma in i jeans. På det svarade hon undvikande att nu kunde vi ju i alla fall gå in, och en del undantag hade gjorts tack vara arrangörerna.
Och aggressivt förresten. Ja, det är ju så mycket bättre att låta de inbjudna gästerna gå igenom en förnedrande process och till slut komma in på nåder. (Och detta endast genom att ha rätt kontakter, som kunde ringa till arrangörerna. Utan dessa kontakter skulle vi helt enkelt inte ha kommit in.)
Vid registreringsdisken tjafsar dom om våra jeans ytterligare ett varv. Och när vaktsnubben nådigt gett sitt godkännande, räcker den välmejkade kvinnan bakom disken över mitt id-kort och avslutar med ”Okej, det är lugnt. Herrn.”
Det sista blev droppen. Efter att ha torkat ilsketårarna inne på toaletten ägnade jag hela eventet åt att vara förbannad. Och ledsen. För tydligen är det sjukt viktigt att man har tillräckligt tydliga könsmarkörer på sig, annars blir folk förvirrade och aggressiva och man får inte tillträde. Det suger.
Jag tittar mig i spegeln och ser inte vad det är som är så provocerande. Jag kan helt enkelt inte se det de ser. Men. Om jag trivs såhär, även om det kostar mig både tårar och ilska emellanåt, så tänker jag nog faktiskt inte anpassa mig. (Okej, jag kanske låter bli att ha jeans på mig nästa gång jag ska till el Club Nogal, men ah, ni fattar.)
Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá
Fredsobservatörerna i Colombia 
Fy fan vad jobbigt. Jävla skitsamhälle, tänker jag med jämna mellanrum om det här landet.
Men stå på dig, heja!
Tack! Och ja, det må vara att jag har tänkt stanna i Colombia och är mycket förtjust i väldigt mycket. Men en del är jävligt ospexigt faktiskt. /Kat
Tell me about it… Jag bor med en kompis som är transsexuell. Historierna hon berättar, alltså.
Åhh, vad idioter det finns i samhället! Kom ihåg att det är världen som har fel och du har rätt! Det var inte så att tantan sa så med flit, som nån slags markering? (á la ”klä dig som en kvinna, kvinna”) Kändes så på din berättelse… Inte för att det är bättre. Jag kan tycka, apropå Latinamerika och starka normer, att det kan vara väldigt lätt att smälta in – om man väljer att göra det alltså. På med make-up och högklackat och voilá! Du är en i gänget. Så var det för mig väldigt mycket i Indien – där är det liksom ”fasta normer” för vad som är attraktivt – har du sari och en massa guld är du snygg, punkt slut. En kvinna kommenterade till mig (på ett väldigt härligt sätt) att hade jag bara haft guld i öronen och näsan hade jag varit perfekt.
Och vill man nu inte detta, utan vara sig själv, tror jag inte heller det krävs särskilt mycket för att man ska bli avvikande (icke att förringa din poäng att du rent fysiskt avviker från normen). Men det är bara genom att presentera ett alternativ, att föregå med gott exempel, som man kan angripa problemet. Kanske är du en inspiration för andra att det faktiskt är helt okej att se annorlunda ut? Det tror jag. Keep up the good work!
Tack Anna! Och ja, det finns absolut en poäng med att presentera alternativ -även om det ibland känns som om jag ensam försöker uppfostra en jävla skitvärld. Och som du säger, det krävs verkligen inte mycket. Om jag ville skulle det som sagt vara ganska enkelt, och min längd skulle sannolikt vara mindre av ett ”problem” om jag i övrigt valde att anpassa mig lite mer. /Kat
Hej!
Fick denna länk av Gun..Mycket intressant läsning!!!!
Hälsning från ett soligt Karlstad
Borghild Skånfors